Så, jag tror att ni som följt min blogg ett tag kan urskilja att min ton är glad, och positiv. Men jag har något som ständigt hänger över mig. Jag finner ingen orsak, ingenting specifikt har hänt eller är på gång att hända. Jag kampas med tidiga mornar, kärleksliv, halvtaskig ekonomi och allt som egentligen hör livet och vardagen till. Men på sistone har jag känt mig så nere. Desto mer jag faller för min man utan framtid, desto mer ensam känner jag mig i mitt day-to-day life. Jag är trött och sliten nästan jämt, jag missköter fortfarande över ett år senare min kost. Saknar så enormt den där andra. En sambo. Min fristad är helgerna med den underbara mannen och enstaka event med vännerna. Men som sagt, i vardagen är svår att handskas med. Jag är ledsen. Vill gråta, och gråter en hel del. Söker saker som stör mig men hittar faktiskt inget. Så är jag deprimerad, eller är det bara hösten och mörkret? Då tankarna på riktigt tog fart va härom natten då jag vaknade vid 03, och hade "sovit klart". Ja, så efter 3-4timmar vaknar jag pigg som en mört och kan efter nån halvtimma inte ligga kvar i sängen. Och givetvis ledde detta till en fruktansvärt trött dag på jobbet. Jag har så länge jag kan minnas haft perioder med sömnproblem, somnar ganska lätt men vaknar snart igen. Förra sommaren, då fanns det också orsak, nådde de en gräns då de vart osunt och nära nog farligt när jag drog bilen in i garageöppningen, och för första gången hamnade sömntabletter i mitt hem. De hjälpte enormt. Tog inte många, men att kunna snegla på dom när jag tvivlade på natten gav mig ro. Kommer ge mig själv inatt, får jag inte minst 6 timmars sömn så plockar jag fram mina kartonger imorgon.
Kombinationen sorgsenhet och dålig nattsömn är inte okej, inte minst då solljuset minskar, temperaturen ute blir kallare. Har bunkrat upp med vitaminer och snittblommor. Allt för att inte falla! Jag ÄR glad, jag mår fantastiskt. Nu gäller de bara att suga i sig av allt positivt och inte tappa taget, fokuset eller fotfästet.