En långledig helg väntar både mig och min sambo så vi väljer att fira ikväll. Fira det beslut vi tog för en vecka sen, fira vårt förhållande och vårt åtagande till varandra. Vi ska bli en familj, vi har båda i våra framtidsplaner, tankar och funderingar med den andra. Härifrån och framåt, in i en ny fas i livet, en fas som innebär oss, vi två och det liv vi så innerligt hoppas på att kunna skapa tillsammans, ett liv där allt med säkerhet kommer att vändas uppochner och ställas till sin spets många gånger, med kriser, lyckorus, motgångar, medgångar och allt vad livet har att erbjuda. Vi ska göra det tillsammans och jag har nog aldrig varit mer lycklig, känt mig tryggare nånsin, än just nu, i detta skede i mitt liv. Jag vet vad jag vill, vet vart jag är påväg, och jag har den stora turen att veta exakt vem jag vill dela det med.
Längtar efter framtiden och njuter av nuet!

Gravtester till förbannelse! Vet att det än så länge är långt till jag ens borde tänka tanken på att börja kissa på stickor, men ... överanalyserande som jag är så gömmer jag mig bakom "kunskap är kung" och börjar läsa på. Det finns miljoners miljoners och ännu fler olika sorter och märken, alla tycks dock visa resultat med 98-99% säkerhet, och enligt många så skulle de visa felaktigt så är det vid ett negativt resultat, att det skulle visa positivt och sen inte vara så verkar obefintligt. Men sen kommer de till åsikterna kring NÄR man bör testa och där finns det tydligen lika många teorier som antalet olika test. En del påstår att det kan ge utslag i princip direkt, andra tycker man ska vänta tills den dagen mensen uteblir. Läser man vidare på kanske lite mer vetenskapligt lagda sidor så framgår de tydligt att ett befruktat ägg fastnar först efter 4-7dgr och först då börjar kroppen producera graviditetshormonet HCG, vilket är de hormon som ger utslag på ett gravtest. Så från de 7dgr till de 14dgr efter ägglossning som mensen bör starta enligt en normal cykel verkar väl någorlunda rimligt att våga sig på ett test. Har dock en känsla att papperskorgen i badrummet kommer svämma över med negativa test från någon dag efter ägglossning och framåt!

Jag hade ju en plan att den dag vi bestämt oss för att bli fler så skulle jag låta naturen ha sin gång, och sen skulle de få hända när det hände. Men icke, jag lusläser allt jag kommer över under rubrikerna "att bli gravid" "vecka för vecka" osv osv. Plötsligt är allt så på riktigt, och med det kommer den väntade oron, nervositeten och spänningen. Märker att jag inte bara tänker tänk om, utan även planerar efter möjligheten att det snart kan hända! En skräckblandad förtjusning i att livet snart kommer förändras för alltid, och jag längtar.
Har börjat fylla på mina folsyredepåer med tillskott också. Enligt all läsning borde jag startat för en tid sen, men det är svårt att planera för något man inte vetat om.

I lite dryga två år har jag och min sambo pratat om att försöka få en familj, vägt hur livet sett ut för stunden och vad som va att vänta framöver. Varje gång har det lett till att just nu, i våra liv som det ser ut så kanske det vore bättre att avvakta en tid till. Men längtan har växt sig allt starkare, stundtals lite som en sorg att inte ännu vara där.
Men nu har vi bestämt oss!
Vi vill försöka få barn.
Torsdagen den 3 oktober 2013 kommer för alltid finnas kvar som en mycket lycklig dag för mig.
??