Äntligen är han här hos mig min man. En kväll har återigen rasat iväg. Nu ligger han med huvudet i mitt knä och har somnat. Så mysigt. Så hemma. Saknat den här känslan han ger mig med sin närhet.
Men i samma stund så kom en årsdag som känns. Som en tunn med plågsam knivsudd i mitt hjärta och i mina lungor.
För lite dryga två år sen gick jag alldeles för många händelser i förväg. Han, mitt ex och jag va i Thailand. Vi hade beslutat oss för att bilda familj, en fullträff vid äl, vi firar ännu en årsdag tillsammans. Jag har allt klart. Ett nyinköpt tvåpack clearblue gravtester, en vackert inslagen speciellt utvald cigarr, ligger nedpackade i min resväska. I veckorna passar de så perfekt. Vi får veta på vår egna årsdag, våra familjer får nyheten i julklapp. Där i ett vackert hotellrum i Thailand tar jag mitt första graviditetstest tidigt på morgonen när bara jag är vaken. Sitter på den fuktiga balkongen de där skälvande minuterna medans jag väntar på resultatet. Det visade negativt. Och va jag inte besatt innan så vart jag de då. Min första sorg. Osäker men tror mensen vart dryga en vecka sen om inte rent av tio dagar. Jag va svullen och skengravid i ordets samtliga betydelser. Tog ett nytt test, fortsatt bara de där ensamma strecket. Det gjorde så ont. Han förstog inte riktigt min smärta, men han höll om mig, vi hade just börjat. Vi fick en fantastisk årsdag med en avslutningsmiddag på vår dag som jag aldrig kommer glömma. Jag va så gränslöst lycklig den dagen, men upplevde en sorg som gjorde så ont. Nåt jag skulle känna månad efter månad efter det. Mitt älskade barn, vårt efterlängtade barn.
Idag har jag distans, minns vår kärlek så intensivt, men den känslan skadar mig idag. Jag hade allt jag ville ha i den relationen, kände så starkt för den mannen. Han va mitt liv, min partner, min framtid. Nu är han ett läkt sår, ett hat som stillats, en sorg som hänger kvar. Han är pappa till barnet jag aldrig fick. Jag saknar känslan, saknar vår trygghet, saknar vår framtidsplan. Men hatar det som hände, hatar den han vart. Och jag saknar inte honom.
Men idag spökar han. Passande nog helgen till ära så spökar han.
Smeker mannen i mitt knä över håret, så fin, så bra, så godhjärtad och som han får mitt hjärta att ta de där extra skuttet. Men ... han är inte mitt trygga förflutna, och han är inte min framtid. Men, han är mitt nu. Och jag älskar honom för allt han är, här och nu och i allt vi är och inte.