Så, jag tror att ni som följt min blogg ett tag kan urskilja att min ton är glad, och positiv. Men jag har något som ständigt hänger över mig. Jag finner ingen orsak, ingenting specifikt har hänt eller är på gång att hända. Jag kampas med tidiga mornar, kärleksliv, halvtaskig ekonomi och allt som egentligen hör livet och vardagen till. Men på sistone har jag känt mig så nere. Desto mer jag faller för min man utan framtid, desto mer ensam känner jag mig i mitt day-to-day life. Jag är trött och sliten nästan jämt, jag missköter fortfarande över ett år senare min kost. Saknar så enormt den där andra. En sambo. Min fristad är helgerna med den underbara mannen och enstaka event med vännerna. Men som sagt, i vardagen är svår att handskas med. Jag är ledsen. Vill gråta, och gråter en hel del. Söker saker som stör mig men hittar faktiskt inget. Så är jag deprimerad, eller är det bara hösten och mörkret? Då tankarna på riktigt tog fart va härom natten då jag vaknade vid 03, och hade "sovit klart". Ja, så efter 3-4timmar vaknar jag pigg som en mört och kan efter nån halvtimma inte ligga kvar i sängen. Och givetvis ledde detta till en fruktansvärt trött dag på jobbet. Jag har så länge jag kan minnas haft perioder med sömnproblem, somnar ganska lätt men vaknar snart igen. Förra sommaren, då fanns det också orsak, nådde de en gräns då de vart osunt och nära nog farligt när jag drog bilen in i garageöppningen, och för första gången hamnade sömntabletter i mitt hem. De hjälpte enormt. Tog inte många, men att kunna snegla på dom när jag tvivlade på natten gav mig ro. Kommer ge mig själv inatt, får jag inte minst 6 timmars sömn så plockar jag fram mina kartonger imorgon.
Kombinationen sorgsenhet och dålig nattsömn är inte okej, inte minst då solljuset minskar, temperaturen ute blir kallare. Har bunkrat upp med vitaminer och snittblommor. Allt för att inte falla! Jag ÄR glad, jag mår fantastiskt. Nu gäller de bara att suga i sig av allt positivt och inte tappa taget, fokuset eller fotfästet.

Den årsdagen kändes. Kanske för att jag blev väckt av en påminnelse i mobilen där det på låst skärm stog "Dagen beslutet togs, längtar efter dig". Jäklar va det kändes. Minns så oerhört tydligt den där kvällen. Vi hade ju pratat barn i flera år egentligen, men nu hade jag slutat äta p-piller, vi hade pratat om säkra perioder och kondomer. Men den här dagen! När han sa orden, ja vi gör de! Så stort, större än så mycket annat. Större än alla upplevelser vi delat. Vi skulle bilda familj. Och inte för att jag tjatat, eller för att det passade in sådär perfekt i tillvaron. Utan för att vi ville. Jag vet, mycket väl, att han hoppades att det skulle dröja med att lyckas, och jag drömde om träff på första försöket. Men de va ett gemensamt beslut, vårt barn, vårt liv, vår framtid. Så häftigt! Jag kämpade så hårt med att inte låta honom veta hur det steg mig åt huvudet, tror att många precis som jag blir smått besatta av allt ifrån äl-beräkningar till gravtester och låter fantasin skena iväg till barnsängar och bärsjalar, jag blev något av en expert på bilbarnstolar och barnvagnar då jag läste precis allt, fanns ingen information som jag inte sökte upp och läste med enorm koncentration och intresse. Minns när vi skulle köpa bil och faktiskt hamnade i något som liknade ett gräl då jag mätte bakluckor för att barnvagnen skulle få plats och ihärdigt propsade på en kombi, medans han rätt roat men trött påpekade att det ännu inte fanns nån vagn som skulle få plats. Något jag inte saknar, eller längtar tillbaka till med babyverkstaden är sexlivet! Jo, jag vet att för att få det ena måste man ha det andra! Och det är inte så att jag inte uppskattar sex, snarare är det tvärtom. Men plötsligt under den här tiden så kunde vårt samliv börja bra, men så fort vi va igång så slog jag över till att bara tänka - kanske den här gången, kom i mig nu. Och ja, fake it til you make it, vart min inställning till sex. Så trist, och så konstigt. Men plötsligt va inte sexet något jag njöt utav, det va något som skulle ge oss vårt barn. En kväll hade han ingen lust, mitt i ägglossningen, jag, hormongalen och känslig blir så sårad, och när han fräste att han är väl ingen robot eller så insåg jag, inte då men efteråt, hur pass besatt jag blivit. Vi skulle ju bara ta de som de kommer, det händer när de händer och den dagen kommer vi bli så glada. Jo pyttsan!!! Kanske de finns kvinnor som kan hålla distansen, men jag är iallafall inte en av dom.
Nu har jag iallafall tagit bort påminnelsen från min mobil, när jag skrev in det och la som återkommande varje år va det för att påminna om en lycka, eller att fortsätta kämpa, beroende på vad som skulle komma först, i år va de som en kniv i hjärtat, i livmodern, ja de gjorde ont överallt.

Vilket leder oss till nästa stora årsdag. Den 3e augusti. Den dagen för ett år sen. Dagen rullgardinen drogs ner för att jag med säkerhet visste att den aldrig skulle komma att rullas upp igen. Allt rasade. Jag kom till ankomsthallen på Arlanda som en av de lyckligaste kvinnorna på denna jord den stunden, jag gick därifrån rätt in i mitt livs värsta period. Jag gick i veckor och tänkte på denna årsdag i år. Hur skulle jag reagera? Hur skulle jag må? Skulle känslan återvända? Jo, datumet kom även i år. Men, ingenting. Det va en dag som många andra. Fick påminnelse från vänner mer än från hjärtat. Jag mådde bra. Men jag tror nog på just det där, att det tar ett år att komma igenom en separation. Jag låg nån eller några månader före. Idag har jag svårt att minnas smärtan. Tanken kan slå mig ibland att oj, jag va faktiskt förlovad, jag hade en man som jag va fullt inställd på att jag skulle tillbringa resten av livet med. Det känns så långt borta nu. Svårt att greppa att det faktist va jag, att det inte är en historia jag läst eller sett på film. Det faktum att vi inte har någonting tillsammans överhuvudtaget känns konstigt, att vi som levde tillsammans så länge nu inte haft någon som helst kontakt sen den dag han hämtade sina sista tillhörigheter från mig. Han känns som en illusion. Något som aldrig på riktigt funnits. En del av mig är tacksam för det, vi kommer inte stöta ihop på stan eller i en affär. Vi kommer inte hamna i samma taxikö en sen natt på krogen. Samtidigt är de lite sorgligt hur lätt det är att fullkomligt radera en person ut sitt liv. Vissa dagar även ur minnet.
Och hur har dagens relation präglats av mitt förflutna då? Jag vet inte. Inte mycket alls tror jag. Som jag berättade i det förra inlägget så är sorgligt nog inte det här mannen som jag kommer hamna med. Men vi har distansen, oroar mig inte alls för de. Jag litar på honom. Och lika övertygad som jag va med mitt ex (även om jag hade fel) har jag svårt att tro att han träffar andra, det är inget jag oroar mig för och det upptar inget av min tid. Jag är glad över att jag ännu kan känna mig trygg i att jag aldrig kommer att förhindra en otrohetsaffär. Vill man ha någon annan så vill man uppenbarligen inte ha mig. Och jag kan inte göra något att påverka någons beslut att bedra på det sättet. Kan bara hoppas att jag får reda på det.

Ikväll avnjuter jag något av de bästa jag vet när de kommer till tvåsamhet - egentid! Ja, jätteknäppt det vet jag. Men just nu ligger jag i soffan hos honom, tvn surrar, boken ligger bredvid och massor av ljus är tända i vardagsrummet. Han är på firmafest. Och just den här känslan fullkomligt älskar jag. Att bara vara, rå om sig själv, men med vetskapen att någon nångång under kvällen eller natten kommer vrida om nyckeln i ytterdörren, bli glad över att se mig och komma och lägga sig nära mig. Och inte vilja vara någon annanstans än just i min närhet. Hittar inte orden ikväll. Och man kan tycka att jag som är ensam så mycket och längtar så enormt efter tvåsamhet borde avsky det här. Men det gör jag inte! Trivs enormt. För vad de än är och blir, i det här nuet är det vi, och det är något fint, det är tryggt och oerhört behagligt.

Är så mycket jag vill skriva om. Är så ofantligt mycket som hänt, samtidigt som allt är sig likt.
Ja årsdagarna ja ... nånting säger mig att det här inlägget kommer bli långt, hoppigt och kanske rätt osammanhängande, men, häng med...
18 juli, ett år sedan den stora flytten gick, då livet såg så annorlunda ut mot idag. Då flyttlådor travades mellan golv och tak. Platsen där min man och jag på riktigt skulle starta resten av vårt liv tillsammans. Huset där barnrummet fanns som i fantasin redan va inrett. Vårt hem! Ett år senare finner jag mig själv i min bil styrandes mot en stad tio mil bort, ännu en dejt. Fast de va riktigt inte en dejt ändå. Men vi hade skrivit länge, han va kul och han delade inte bara min passion för musik, utan samma typ av musik som jag. Vi kunde tillbringa nätter bakom varsin dataskärm skrivandes. Hög volym, lyssna på den här, har du hört dom här. Vin som ständigt fylldes på. Vi vart vänner, ja polare. Intresset va inte större än så! Vi skulle ses på riktigt och köra en helnattare i musikens tecken. Så, med en liten klapp på mitt hem som tack för att de gått från att vara min olyckliga lott till att ha blivit min trygga borg åkte jag då hemifrån. Jodå, han va precis lika härlig i egen hög person. Vi pratade lätt och enkelt med varandra. Vi drack bubbel, åt jordgubbar och lärde känna varandra på ett nytt sätt. Plötsligt och för mig väldigt oväntat ger han mig en puss där vi står! Hoppsan! Jag känner att jag inte riktigt är där han är... De blir en stunds magknip för mig. Men, kvällen fortlöper. Inser snart att jag glömt varför den där pussen kändes så fel. Då gör han de igen! Men min känsla har förändrats, jag tar emot den, och jag besvarar den. Det blir en stunds lite fånigt generad tystnad trots den rätt höga volymen på stereon. Så, samtalet upptas, händerna möts utan att det åter tystnar. En puss blir till kyss. Kyssen blir till längtan. Natten blir galet sen där i vardagsrummet. Men slutligen ska vi släcka ner då jag lagom obekvämt frågar vart han tänkt att jag ska sova, men hans svar är utan att tveka att han hoppats på att jag ska dela säng med honom, men om det känns obekvämt så finns alltid gästrummet. Jag väljer platsen bredvid honom. Och hur fort det här dygnet utvecklas från att jag egentligen ska träffa en vän, till att det pirrar i kroppen och allt jag vill är att vara nära honom. Det är säkert morgon innan vi somnar, och den följande söndagen kliver vi upp först efter fyra på eftermiddagen.
När jag åker hemåt är det stormigt bland tankarna. Jag ler, samtidigt som jag har panik. Nej, han är fel. Fel för mig. Han har semester och vill träffas i veckan igen. Så sagt och gjort, han får komma till mig under veckan. Han är så rar. Till nästkommande helg börjar min semester, han går in på sin sista vecka. Så jag behöver inte skynda hem på söndagen. De jag inte visste då va att jag skulle bli kvar till följande söndag. Tiden rusar iväg. Varje dag börjar med mys och kel, en längre frukost med morgontidning, sen en utflykt, var som helst, ett slott, ett café, ett vackert område eller promenadstråk, för att sen handla de vi önskar till kvällen i mat och dryck, sen samtal, musik, smek och kyssar, häng i hammocken, eller häng i soffan. Precis de som faller oss in och passar för stunden och vädret. Vi har fortsatt att ses. Närmare tre månader nu. Och visst låter de fantastiskt?! Men ... nej ... de vore alldeles för lätt. Tidigt, minns inte när exakt, pratade vi om skydd. Då rena graviditetsskydd. Jag äter ju mina p-piller igen och de berättade jag, och han berättade att han knipsat av sina ledare och därmed möjligheten till fler barn. Gulp, vi va fortfarande bara, ja vad va vi egentligen, ingenting men trivdes i stunden. Men jag minns hur det högg till, hur jag genast började må lite illa och hur jag diskret tog mig en liten tur till toaletten där jag baddade bort tårar med kallt vatten i handfatet. Oavsett hur de här kunnat utvecklas så vet jag nu att de aldrig kommer bli vi iallafall. På med smilbandet igen och gick ut. När jag den gången åkte därifrån mådde jag sämre. Han är ju bara så fantastisk. Och att han tycker om mig är inget som kan missförstås. Snart gav han mig nyckel hem till hans hus. Ännu mer obekvämlighet väcktes i mig. Jag visste ju så väl att den dagen de samtalet ska göras så ses vi aldrig mer, och där satt jag med hans hemnyckel på min knippa. Tiden fortsätter rusa. Ibland när han ger mig sina fina fina "kärleksförklaringar" blir jag så ledsen. Jag vet, men han vet inte än. Att snart, riktigt snart är vi över, och jag tillåter honom att falla, att bli bekväm, att blotta sig och öppna upp. Vet inte vilket som gör mig sämst till mods, de faktum att jag inte tar tjuren vid hornen och tar samtalet, eller att jag avundas hans ovisshet. Ifrån varandra har jag gång på gång tagit beslutet att prata med honom, om min längtan efter barn, men när vi ses vill jag verkligen inte förlora de som är. Så vi skrapar på ytan, rispar upp lite lagom. Jag säger, så synd att vi inte vill ha samma sak, han svarar, vi kan alltid kompromissa. Och ja, det är ju hans svar som får mig att inse att han inte har en aning om min stora dröm. Kompromissa bort ett barn? Kompromissa bort mammarollen? Nej, han vet inte. Och nånstans känns de som att jag lurar honom. Men, inte att förkasta mig helt. En kväll, en riktigt bra kväll kom de oundvikliga iallafall. Jag hade ju förberett mig bra så länge för de här, vad utgången skulle bli osv. ....det hade inte han.
För vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, så sägs de där orden, nåt om framtid och livet. Kan inte sticka under stolen med att mer än ett glas vin va inblandat och säkert hjälpte till att försvåra mitt pokerfejs. Men han uttrycker något i stil med att nu är det vi, och jag svarar tafatt att nej, vi har för mycket som talet emot. Redan här bränner de under mina ögonlock, han tittar på mig, smeker mig över ryggen och frågar om det är avståndet jag syftar på. Där brister de för mig. Han har alltså fortfarande inte satt ett och ett ihop? Jag reser mig och går ut där jag tänder en cigg och tillåter mig att släppa tårarna. Nu är vi där, det här, va det än va, så är de över nu, jag har vetat länge. Det är orden jag upprepar för mig själv mellan bloss och tårar. Jag är ändå beredd. Så han kommer ut, sätter sig bredvid mig och äntligen uttalas de högt -du vill ha barn? Och lite skönt är det när jag får svara att -ja, mer än någonting annat.
Härifrån går de fort, tårar står som fontäner på oss båda, han säger för första gången att han älskar mig. Jag är genom dyvåta kinder som avslöjar de jag egentligen känner iskall. Frågar om han absolut inte kan tänka sig barn, han svarar självklart att han valde bort de för länge sen. Dividerandet går fram och tillbaka, och jag återgår till min grundplan. Hämtar hans nyckel och säger att imorrn åker jag hem. Finns inget kompromissande i det här. Han upprepar att livet är så förbannat orättvist om och om igen där han gråter. Jag frågar om han skulle byta ut alla sina minnen med sin son, jo han har en son som nyss fyllt 22år, mot några månader, eller år mot mig. Han förstår exakt vad jag menar och fortsätter upprepa hur orättvist livet är. Han förstår, jag vet. Och här sitter vi nu på en kall trapp i slutet av sommaren.
Jag vaknar morgonen därpå av ljudet av hans gråt. Han ligger bredvid mig i sängen och kan inte sluta gråta. Jag kryper närmre och lägger mina armar om honom då han nästan kvider. Vill inte förlora dig, jag vill inte att du åker. Hans ord och hans kropp träffar mig rätt i hjärtat igen. Jag vill inte heller, jag vill inte åka därifrån, jag vill inte lämna honom och jag vill aldrig släppa taget om hans närvaro. Så jag stannar.
Vi har inte berört det här igen. Vi har det bra och han är mer än fantastisk på så många vis. Men den där enorma elefanten står där mitt i rummet och stirrar på oss. Jag vet inte om det bara är jag som ser den, eller om vi båda behöver gå runt den och undvika den dömande blicken som man vet att man förtjänar.
Jag är kluven. Jag är kluven mellan att livet har ett sätt att lösa sig, och livet har jäkligt svårt att lösa sig om du fortsätter stoppa käppar i hjulet.
Imorrn är det fredag och jag tar min väska och beger mig till honom igen. Längtar efter det, efter honom och det oss vi kommit att skapa.

Kanske ska nöja mig så för idag. En första årsdag som kom och gick.
Som jag saknat att skriva, det ger ett annat perspektiv, och det ger möjlighet till självanalys och översikt över såväl känslor som händelser.

Tack igen alla som läser! Hade jag inte er respons hade jag nog inte skrivit igen, och där också gått miste om en hel del själv.

Efter något som blivit månader ifrån bloggen, inte bara ifrån min utan även de jag följer, loggade jag idag in igen och måste säga TACK för alla era fina kommentarer! Hade ingen aning om att jag hade såna läsare som er! Så glad och tacksam.
Inom några dagar kommer ett längre inlägg med en sammanfattning om vad de senaste månaderna innefattat för min del!
Och jag kommer tillbringa många timmar med att gosa ner mig i höstmörkret och läsa ikapp. Ser fram emot de. Och att dela med mig av min kaosartade fantastiska berg- och dalbana till liv!