Den senaste veckan har varit fantastisk. Visst, mina mått på en fantastisk vecka har fått helt andra referensramar än för ett halvår sen, men om man väljer att bara gå tillbaka två månader så kan veckan bara sammanfattas som fantastisk.
Så varför ikväll, lugn, harmonisk, tillfreds och med en frihetskänsla väljer jag att ännu en gång börja älta? Hade besök på förmiddagen, åkte och tittade på min systerdotters fotbollsmatch på eftermiddagen, sen tankade jag bilen fullt och bara körde. Landsväg och musik, så härligt. Valde låtar allteftersom tankarna bytte kategori och inriktning. Några timmar av vackra höstfärger, hög volym och själv bakom ratten i min bil.
Väl hemma har jag fyllt vardagsrummet med ljus, lagt en filt över benen och nånstans där gjort valet att gå igenom allt igen. Ännu en gång. Funderar, skriver, tänker, försöker lägga det där pusslet som aldrig kommer bli klart. Jag kan inte säga att jag mår så himla dåligt egentligen. Men det smärtar i bröstet och tårarna rinner. Men på ett konstigt befriande sätt. Nånting har definitivt förändrats. Hos mig, i min sorg, i acceptans eller i timmarna som har gått sen dess. Tror jag tagit det där klivet till nästa fas. Jag bearbetar, i den takt jag kan, behöver älta, behöver få dela med mig. Talar med allt och alla! Ja, självklart på olika nivåer, djup och med olika detaljrikedom, men jag vill verkligen berätta. Jag vill inte ha svaren, eller råden, bara prata.
Så varför tar man inte en lugn skön kväll som denna och bara njuter av den? Varför väljer man att må sämre? Varför inte tillåta sig själv en liten stund av äkta andrum?
Jag ser fram emot resten av mitt liv, men just nu önskar verkligen att de kan börja helst direkt just nu.

Kan det verkligen bara gått två månader? Det känns som ett helt liv sen.

Den tredje i månaden är tydligen ett datum jag ska undvika att ta större beslut.

Idag, för ett år sen, den tredje oktober, tog vi vårt beslut om att verkligen satsa och försöka bilda familj, och med skräckblandad förtjusning klev vi in i ett nytt kapitel i vårt liv, och i samband med detta kom den här bloggen till.

Idag, för fem månader sen, den tredje maj skrev vi på köpekontraktet för vårt hus.

Idag, för fyra månader sen, den tredje juni va den sista dagen vi älskade, som han kysste mig, sista dagen vi va tillsammans och han åkte på jobb, vi sa hejdå som ett utav de lyckligaste paren den dagen. Nästa gång vi hade varandra nära så skulle de bli i vårt hus, på ny adress med alla nya möjligheter och resten av livet att fortsätta vår resa på.

Så vart det inte, sista gången jag vaknade helt tillfreds och med lycka och harmoni va idag exakt två månader sen.

Det känns som ett helt annat liv, kan inte förstå allt som hänt. som jag mentalt och fysiskt gått igenom på den här tiden. Förstår inte mycket alls. Men jag är glad för att tiden går. Glad för att jag inte längre lägger alltför mycket energi på honom, på att försöka få svar, skälla, försöka få hans tröst och empati. Jag gråter inte varje dag, men när det kommer försöker jag inte hålla de tillbaka, gråten renar och tömmer mitt sinne och det känns så skönt, vet att processen med att sörja vårt förhållande inte ens börjat än. Jag sörjer att mannen jag älskat är borta, jag sörjer att hans sista blick på mig va iskall, sörjer förändringen hos den person jag känt så väl under så lång tid. Men vårt förhållande som dött, och aldrig kommer att fås tillbaka, jag har inte kommit dit än.

Idag har jag plockat fram en låda och börjat packa ner saker som är vi. Bilderna från vår fotovägg i sovrummet i lägenheten, minnessaker från vår Sydafrika resa, från Thailand, Malta, Paris, lappar vi lämnat till varandra på bordet hemma, månadskort och årsdagsfirande. Och ringen ska jag också lägga ner i sin ask och stoppa i lådan. Ska ta mig den tid det behövs, känna och ta mina avsked, den lådan ska förvaras långt in i nåt skrymsle tills den dagen kommer då jag gått vidare, kommer aldrig förlåta, men jag ska försöka släppa det som hänt och varit, han ska bort ur mitt liv så varför förlåta eller ens hata någon som inte längre finns för dig? Nä, jag ska släppa det liv som varit, och bygga ett nytt, på mina villkor, byggt på drömmar jag inte ännu drömt, där jag kommer vara centrum och navet.

Ett steg i taget, en dag i taget, och ibland bara ett andetag i taget, allt påväg bort från det som varit, bort, framåt och uppåt.

Nerbäddad i sängen på jobbet och borde och behöver somna. Men hamnade istället på den där appen igen, ser hur han är uppkopplad, kopplar ner, blir uppkopplad igen, och jag förstår. För många år sen, när de va vi som va nyförälskade och han va borta på jobb, hur vi antingen pratade tills vi somnade med handsfreen fortfarande i öronen, eller när vi tog oss till att säga gonatt men sen fortsatte messa. Nog förstår jag att det är Henne han skriver till, får svar och skriver igen, till långt in på nätterna. Jag kan inte säga att det är svartsjuka jag känner, men bitterhet och ilska över att veta att jag känner honom så väl att jag vet vad han gör just nu. Jag vet vilka kontakter han har på den appen, vet att han inte ligger och messar med nån polare. Vet hur de va, när man slog sig ner i soffan för att se något program för att istället sitta fastklistrad med telefonen och sen upptäcka att programmet tagit slut, och ibland nästa också. Jag känner honom... Känner till hans vanor, hans rutiner. Vet att så småningom, om det är mer än bara en snabbt övergående förälskelse med den här att han tycker det är skönt att återgå till att sträcktitta på en serie och känna tryggheten i relationen att det är okej att säga hej lite tidigare och sen kunna dra iväg ett mess och säga gonatt.
Att kunna få vara, och kunna vara ensam och egen i ett förhållande, en trygghet jag så innerligt hoppas på att kunna känna tillsammans med någon igen. Att känna varandra så bra att en del meningar eller behov att förklara eller få förklarat blir överflödigt. Tryggheten i tvåsamheten.
Och jag kan inte sticka under stolen med att jag önskar och hoppas att deras förhållande går käpp rätt åt helvete, och orsakar bekymmer för de båda, eller åtminstone för honom. Jodå, visst är jag bitter, arg, besviken och ledsen. Men som sagt, jag lär just känna mig själv igen, och varje känsla känner jag med största uppmärksamhet, det här är mitt nya jag, och Du kommer aldrig kunna knäcka mig igen. Och när jag är starkare än tidigare, då ska jag lära mig att våga bli sårbar igen, då ska jag utmana mina förmågor att visa vad de går för, kommer jag kunna lita på någon igen? Kommer jag våga älska någon igen? Kommer det visa sig att du förstört för mycket i mig? Kommer du då att ha vunnit? Så fan heller att du ska ha kunnat tagit ifrån mig så mycket. Du har gjort så de räcker ändå, de ska du inte få.